Reinfeldt kommer inte med ljus!

På självaste Lucia dimper Fredrik Reinfeldt ned här i Kalmar län. Statsministern besöker Färjestaden för att förhöra sig om situationen för de funktionshindrade. Det är givetvis utmärkt att Reinfeldt besöker ”verkligheten”, vilket i och för sig alla partiledare gör, även om Reinfeldts PR-folk har fått dessa resor att framstå som något smått unikt i svensk politik.

Men hur ser då verkligheten ut för landets funktionshindrade? Givetvis helt olika beroende på vem du frågar och hur funktionsnedsättningen ser ut. Några politiska iakttagelser är dock på sin plats.

1. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har det blivit allt svårare att få assistans enligt LSS. Försäkringskassan har blivit hårdare i sin bedömning även här. Varför har Reinfeldt låtit detta ske?

2. Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning är betydligt högre än för befolkningen i övrigt. Även om situationen på arbetsmarknaden ljusnar är prognosen för framför allt funktionshindrade kvinnor mycket mörk. När kommer Reinfeldt med konkreta förslag för att öka sysselsättningen för människor som har det allra svårast att få jobb? Jag tycker att han bör öka andelen lönebidragsanställningar kraftigt de kommande åren.

3. Försäkringarna i sjukförsäkringen har framför allt drabbat dessa människor. Genom regeringens stelbenta regeler har enskilda funktionshindrade drabbats på ett helt orimligt sätt. Människor med kraftigt nedsatt arbetsförmåga har tvingats ut i arbetslöshet eller försäkringslöshet. När kommer Reinfeldt att lägga ändringsförslag i detta mycket förnedrande system? Jag tycker att människor som inte bedöms kunna arbeta heltid bör kunna erbjudas en långvarig ersättning på deltid.

Reinfeldt må komma på Luciadagen, men med något ljus till de funktionshindrade kommer han då rakt inte. I statsministerns Sverige har situationen för de utsatta och sjuka blivit mycket mörkare. Ansvaret för detta vilar mycket tungt på Reinfeldts axlar.

Björklund skolkar från ansvaret

Idag rapporterar media om att svenska 15-åringars kunskaper i skolan fortsätter att försämras. En ny internationell jämförelse (PISA) visar att elevernas kunskap sjunker när det gäller läsförmåga, matematik- och naturvetenskap. Det som oroar mest är att elevers sociala bakgrund slår igenom allt tydligare. Barn till föräldrar med långa inkomster klarar skolan allt sämre. Skolans kompensatoriska funktion och uppdrag fungerar allt sämre.

Utbildningsminister Björklund skjuter från sig ansvaret och fortsätter att skylla utvecklingen på tidigare socialdemokratiska regeringar. Det duger inte att stoppa huvudet i sanden! Björklund kan inte komma ifrån att det är borgerliga majoriteter som har haft regeringsmakten när avgörande skolbeslut har tagits under de senaste decennierna. Björklund kan heller inte blunda inför det faktum att han faktiskt har haft stora möjligheter att förbättra situationen under fyra år och att han personligen är ansvarig för den nationella skolpolitiken sedan 2006.

Det duger inte att skolka från ansvaret. I ett sådant här allvarligt läge krävs det omedelbara krafttag. Det går inte att vänta med åtgärder eller vänta i tio år innan utvecklingen vänds. Eleverna finns ju här och nu! Jag hoppas att regeringen ska lyssna mer på oppositionens förslag om bland annat resursförstärkningar till skolan. Mikael Damberg har lagt förslag om att öronmärka särskilda pengar till skolan för att ge lärarna mer tid och möjlighet att stötta varje enskild elev. Nu är det upp till bevis: Är fortsatta skattesänkningar viktigare än mer resurser till skolan?

Jag har bett barn- och ungdomssförvaltningen i Kalmar kommun att studera rapporten och redovisa den för nästa presidie och nämnd, som är efter årsskiftet. Går det att dra lärdom av andra länder här på det lokala planet ska kommunen givetvis göra det.

Gaspedalen i botten!

SCBs stora partisympatiundersökning kom idag. För oss socialdemokrater (29 %) fortsätter kräftgången medan Sverigedemokraterna (6,7 %) ökar i väljarstöd. Den borgerliga regeringen byter väljare emellan sig och samlar ungefär lika många väljare som i valet i september .

Jag hade inte förväntat mig någon uppgång. Socialdemokraterna har visserligen fullkomligt dominerat svensk inrikespolitisk debatt efter valet. Men fokus har legat på intern kritik, partiledarfrågan och kriskommissonens arbete. Således inte särskilt märkligt att väljarna inte har kommit tillbaka. Jag tror att vi kan se en uppgång först under våren eller försommaren. När väl en ny partiledare är vald och han/hon har tillsatt sitt nya lag skapas åter förutsättningarna att diskutera politiken och framtiden för Sverige. Det gäller att en ny partiordförande har en mycket genomtänkt agenda som kan påbörjas dag ett. En ny partiledare måste trycka på gaspedalen och hålla den nedtyckt i tre år!

Ardalan pekar åt rätt håll

I lördags presenterade partiets kriskommission sin valanalys för förtroenderådet. I söndags var analysen forum för diskussion i SVTs Agenda och igår kväll diskuterades innehållet på medlemsmöte på Högalid i Kalmar. Gäst var kommissionens ordförande Ardalan Shekarabi.

Det är bra att partiets medlemsmöten tar upp högaktuella frågor och gästas av intressanta personer. Förra månaden var Niklas Nordström gäst, även han en mycket spännande person som ger partiet mycket matnyttigt när det gäller förnyelsearbetet.

Ardalan konstaterade igår kväll bland annat att finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest var förklaringar till att partiet tappade det stora försprånget på bara två år. Jag skulle vilja lägga till bristen på förmåga att kommunicera som ytterligare en faktor. Trots massarbetslöshet lyckades partiet inte beskriva vare sig regeringens misslyckande, eller sin egen förmåga att pressa tillbaka Sverige till full sysselsättning. Att stå upp för kravet på arbete åt alla - hur gammalmodigt det än låter - är socialdemokratins absolut viktigaste uppgift.

Monas agenda den rätta!

I helgen hölls ett av de absolut viktigaste talen för socialdemokratins förnyelse. Mona Sahlins anförande på partiets förtroenderåd i helgen ringade in socialdemokratins styrkor och svagheter på ett utmärkt sätt. Hon inledde med att betona vår självklara målsättning, att skapa både jämlikhet och utveckling. Hon fortsatte att peka ut viktiga områden där det krävs förnyelse.

"Vi måste möta människor inte bara i deras utsatthet, utan också i deras längtan, drömmar och ambitioner. Vi ska ha en politik för hela folket – och för hela livet. Inte bara i stunder av oro, utan också när man har jobb och känner framtidstro."

Helt sant. Socialdemokratin måste omfamna framtiden och också åter bli en röst för vanliga människor med jobb, barn, radhus och bostadslån. Hon betonade här vikten av en offensiv politik för utbildning och företagande. Sahlin tog också upp klimatkrisen som ett av partiets verkliga profilområden. Hon kritiserade de partivänner som ängsligt inte vågade stå upp för höjda koldioxidskatter. "Människor förstår att vi måste använda de mest effektiva styrmedlen för att möta klimathotet", sa hon.

Hon avslutade optimistiskt: 

"Moderaternas moment 22 är att de måste bli socialdemokratiska för att kunna vinna val. Ska vi socialdemokrater vinna val, så måste bli oss själva igen! Vi måste bli en levande socialdemokrati igen, med det folkflertal för ögonen, vars bästa, vars möjligheter, vars frihet och drömmar alltid har varit vårt syfte och mål."

Mona Sahlins anförande var lysande. Hon är en modern politiker som fortfarande har mycket att ge. Problemet var att hon tyvärr inte tog fighten tillräckligt hårt för det hon trodde på. Problemet var också att många inflytelserika socialdemokrater aldrig gillat henne och därför aldrig gav henne chansen. Vi som tror på hennes budskap får nu internt se till att en ny partiledning fullföljer de tankegångar som Sahlin tog upp i sitt sista stora avskedstal.

Ta ingen mellanlösning!

Då och då hör jag partikompisar som föreslår nya partiledare ur den något äldre generationen socialdemokrater. Antingen är de 50 plus (typ Österberg) eller så närmar sig kandidaterna 50 årsstrecket (typ Nuder). Jag ogillar starkt ålderdiskriminering (och menar att både exempelvis Österberg och Nuder har viktiga roller att spela i partiet), men jag tror att 20-30 år av politisk tjänstgöring i riksdag och deperatement inte bidrar till tillräckligt nya perspektiv och tillräckligt med kraft som krävs för att skapa förändring.

Niklas Nordström har skrivit en mycket bra artikel med rubriken Generationsväxlingar räddar partier i kris. Hans slutsats - efter att ha studerat bland annat dåliga exempel på partiledarskiften i England och Danmark- är att det krävs generationsväxlingar för att återupprätta ett parti i kris. Jag hoppas därför att partiets valberedning som tillsätts i morgon i första hand letar efter en ny ordförande i den yngre generationen socialdemokrater. Har de inte läst Nordströms artikel bör de omedelbart besöka Newmill!

Skolan ska ge alla barn stimulans

Regeringen har föreslagit att det ska införas spetsutbildningar inom grundskolan. Tanken är att särskilt begåvade elever ska ges extra utmaningar. Jag tycker att det är viktigt att skolan och lärarna ger alla elever stimulans och stöd. Elever som har särskilt lätt att lära sig måste få fortsätta att utveckas. Ibland tror jag att skolan är dålig på detta.

Jag är dock mycket kritisk till hur förslaget är utformat. Inrättandet av spetsutbildningar på grundskolenivå skulle förstärka segregationen inom den svenska skolan ytterligare. Detta bekräftas bl.a. genom Skolverkets utvärdering av försöksverksamheten med de gymnasiala spetsutbildningarna där man kommit fram till att: ”Spetseleverna hämtas från en homogen grupp, det handlar till allra största del om elever med svensk bakgrund som kommer från en socioekonomiskt stark miljö”. Skolan som en gemensam mötesplats för alla slags elever skulle ytterligare undergrävas.

Det finns heller inga forskningsresultat som visar att elevernas kunskapsresultat i internationella jämförelser förbättras genom att man inrättar särskilda klasser för särskilt begåvade elever. Länder med tidig uppdelning av eleverna, som Tyskland och England visar inte upp bättre resultat i internationella jämförelser. Tvärtom finns det stöd i forskning för att klasser med en blandning av elever med olika grad av teoretisk kunskapsnivå bidrar till bättre kunskapsresultat för samtliga elever i klassen. Detta beror på den s.k. kamrateffekten som innebär att svagare elever lyfter sig med hjälp av högpresterande elever i klassen och att de sistnämnda i sin tur gynnas av att få möjlighet att hjälpa sina klasskamrater.

I morgon (torsdag) ska jag debattera detta med Björn Brändewall (FP) som är föreslagen till vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden. Debatten sker på radion och universitetets journalistutbildning. Jag ser fram emot att möta Björn!