Idag kom Rädda Barnen med en rapport som borde oroa, förfära och framför allt få alla oss föräldrar att resa oss tillsammans i protest. Enligt Rädda Barnen ökar barnfattigdomen i Sverige. 220 000 barn – eller 11,5 procent – lever under fattigdomsstrecket. Detta sker samtidigt som Sverige totalt sett är rikare än någonsin. Och utvecklingen är en direkt följd av de senaste årens ökade inkomstklyftor och försämringar av trygghetssystemen. I dag har normalfamiljen inkomster nog för att försörja två familjer, och de 10 procent rikaste familjerna skulle kunna försörja tre fyra andra!
Det finns ingenting som gör mig mer illa än när barn far illa och inte får samma chanser. Som pappa till två egna barn växer vreden. Empatin – att se sig själv och sin familj i andra – blir en stark inspiration till att agera och väcka opinion! Jag tycker att det i sammanhanget är minst sagt avskyvärt att diskuterar ytterligare sänkta inkomstskatter samtidigt som vi vet hur illa dessa fattiga barn har det. Ett ytterligare jobbskatteavdrag hjälper inte alla de ungar som vräker i sig skollunch eftersom de inte får någon middag när de kommer hem.
Ett rikt land som vårt måste se till att alla barn har rätt till en rättvis och jämlik uppväxt. För att uppnå detta krävs en medveten politik både nationellt och lokalt som sätter barnen och strävan efter deras jämlikhet främst. Kalmar kommun har i många år arbetat för att bryta utanförskapet och förbättra barnens situation. Utgångspunkten har tagits i kommunens Välfärdsbokslut och Barnbokslut, vilket har uppmärksammats av bland annat Majblommans riksförbund. Låt mig ge fyra konkreta exempel på vad kommunen har gjort/gör:
1. Kalmars skolor är helt avgiftsfria. Inga aktiviteter ska kosta barnen eller deras föräldrar några pengar.
2. Socialtjänsten ger ett utökat socialbidrag till familjer vid jul och skolavslutningar.
3. Kommunen organiserar kostnadsfria dagsutflykter under sommaren till Getterö utanför Ljungnäs.
4. Kommunen erbjuder barnomsorg på nätter och kvällar, vilket underlättar för bland annat ensamstående som arbetar inom servicejobb på obekväm arbetstid.
Men det räcker inte med att enstaka kommuner arbetar strategiskt. Det krävs därutöver stora nationella satsningar inom den generella välfärdspolitiken och insatser för att bekämpa arbetslösheten. Det behövs en socialpolitik som förbättrar fattiga barnfamiljers ekonomi, såsom höjt underhållsstöd, höjt bostadsbidrag och höjt flerbarnstillägg. För att vända utvecklingen krävs det en sammanhållen politik med det övergripande målet att skapa jämlika uppväxtvillkor för alla unga.
Jag är också förbannad för att det finns fattiga barn, men inte på samhället, utan på föräldrar som skaffar barn utan att ha ekonomiska resurser. Bor själv granne med en "fattig" familj med sex! barn. Föräldrarna har aldrig arbetat utan lever på bidrag men har ändå valt att skaffa sex barn! Vår familj är inte välbeställd och därför har vi valt att inte skaffa mer än våra två barn och då räcker pengarna precis så att vi klarar oss, vi har en dator och vi kan åka en vecka på semester varje sommar.
SvaraRaderaDu Jonas får gärna förklara för mig:
Varför mina skattepengar skall gå till julklappar till min grannfamilj så att jag får mindre att köpa julklappar till mina barn för?
Varför skall mina skattepengar gå till verksamheter till min grannfamiljs barn så att vi kanske inte längre har råd med vår semestervecka?
Varför skall inte mina barn kunna åka på skolresa med klassen bara för att min grannfamilj inte har fattat att man inte kan skaffa hur många barn som helst när man inte har någon inkomst?
Hederlig arbetare med sunt förnuft